Hej!

Jag är kanske 7-8 år, jag sitter i hörnet av rummet med ett gammalt dammigt album i knät och bläddrar. Jag kisar, tittar närmare, fantiserar och känner så starkt för de där svartvita bilderna från min morfars liv innan han ens hade träffat de som senare skulle bli min mormor.
Bilderna till talade mig, mer än vad bokstäver gjorde. Jag kunde inte läsa men jag kunde titta på en bild och se så mycket mer än vad som hände i just det ögonblicket som bilden togs.

Fördelen med att inte vara som alla andra är att man får lite av en annan värld att leva i. Eftersom jag är dyslektiker så  kunde jag inte läsa och skriva som många av mina jämnåriga så blev bilden allt viktigare för mig. Den kreativa sidan i mig växte mer.
Att nu i vuxen ålder kunna jobba med något som har varit så viktigt för mig och genomsyrat en sådan stor del av min barndom och vuxna liv var bara något som jag kunde drömma om som barn.

För mig är en bild så mycket mera än en bild, den behöver inte vara perfekt, bara den speglar stunden vi är i.